Mamma Mia - inte visste jag att jag var en musikalfan

Jag brukar tycka att musikaler är allt för banala. Problemet är att om handlingen måste framföras genom sång så kan den inte vara allt för komplicerad. Jag tror att det beror på att sångdialog som koncept tar så stort utrymme att det inte finns plats för en härligt utvecklad (eller invecklad) intrig. Dessutom är ju de flesta sånger uppbyggnad med en återkommande refräng, som i musikalens fall innebär att de viktigaste poängerna i handlingen hamras in minst femton gånger.

Sen är det något med gesterna. De är allt för stora. Jag antar att det kommer ifrån den urgamla teatertraditionen där man skulle göra yviga gester så att även publiken på den bakersta raden kunde se vilken känsla skådespelaren ville förmedla. Denna tradition är lyckligtvis sedan länge övergiven i teater- och filmvärlden men i musikalerna finns den av någon anledning kvar.

Nu kommer det lustiga. Jag har med åren börjat inse att det faktiskt finns en liten falang av musikaler som jag gillar, nämligen musikalfilmer. Jag tyckte mycket bra om Moulin Rouge och nu senast såg jag Mamma Mia som jag efter en stunds lidande (väldigt mycket yviga gester i början) vande mig vid och började stampa takten till.


Till skillnad från musikaler på scen kan man i filmens värld krydda en banal historia med fina, spännande eller vackra landskap och miljöer. I filmen kan man få till och med Stellan Skarsgård att sjunga vackert. Och på vita duken kan man få "riktiga" stjärnor som Meryl Streep, Pierce Brosnan och Colin Firth att ställa upp - det hade aldrig skett i en scenversion som framförs varje kväll i minst en månad.

Självfallet så måste jag ju nämna musiken. En musikal på scen kan nätt och jämt bli en trevlig kväll om musiken är bra. En filmmusikal kan bli riktigt bra om musiken håller hög kvalitet. Sist men inte minst så får inte musikalen (eller dess författare) ta konceptet på för stort allvar.

Mamma Mia har vackra landskap, kul rollbesättning och bra musik. Betyget är givet.

Betyg: