Spiderwick Chronicles, en mysig julsaga utan jul

Jag vet inte riktigt varför men när det närmar sig jul blir jag alltid sugen på att se äventyrsfilmer som Harry Potter, Stardust och Narnia. Jag gissar att det är den mysiga sagomiljön som lockar och på något vis ger mig julkänslor.

Eftersom jag har sett alla Harry Potter-rullar och eftersom jag var sugen på något nytt chansade jag på The Spiderwick Chronicles utan att veta något om filmen. Omslaget avslöjade att filmen med största sannolikhet skulle vara i "rätt" genre men inte mycket mer (jag läser väldigt sällan baksidan på DVD:n eftersom det nästan alltid avslöjar för mycket om filmen).

Filmen börjar som en äkta familjefilm i bästa tv-disney-stuk. En splittrad familj som tvingats lämna storstaden flyttar till den gamle släktingens (spök)hus på landet. Det visar sig snart att den förre invånaren vigt sitt liv åt att studera fanatsiväsen som älvor och gobblins. Dr Spiderwick sammanställde en egen fauna som innehöll så mycket information att den till slut hotade alla fantasiväsnens existens - om den skulle falla i fel händer...

Effekterna i filmen är mycket välgjorda och efter några minuter var jag helt fast i handlingen. Älvorna, trollen, gripen och de andra varelserna som dyker upp i filmen gör en vanligt fantasy-/familje-/äventyrsfilm till en underhållande och ganska spännande saga. Jag måste dock varna att för de yngre kan filmen bitvis bli ganska skrämmande.

För alla er som gillar fantasyäventyr så kan jag varmt rekommendera The Spiderwick Chronicles. Den håller hög kvalitet jämfört med många andra i samma genre.

Betyg:

Filmens egen hemsida: http://www.spiderwickchronicles.com/

Min blogg är placerad i Göteborg på bloggkartan.se |

Hellboy II - för mycket av det goda

Jag är en mycket stor fan av Hellboy - det vill säga den första filmen. Den revitaliserade hela serietidningsgenren samtidigt som den på ett oerhört snyggt sätt flirtade med äventyrsfilmer som Indiana Jones och med skräcklitteratur som H.P. Lovecrafts verk om Cthulu. Guillermo del Toro visade sin skicklighet i Hellboy (2004) precis som i Pans labyrint (2006) och det är ingen överdrift att jag hade mycket höga förväntningar på uppföljaren, Hellboy II: The Golden Army.

Hellboy II utspelar sig i samma sköna miljö även om den på något sätt inte är lika "mustig" som förra gången. Karaktärerna är i princip desamma och det är samma skådespelare som spelar dem. Ron Pearlman är lika bra som i ettan men på något vis ser han mindre ut nu. På skurksidan hittar vi förstås ett helt nytt gäng och det är här det spårar ur. Inte nog med att det introduceras en helt ny mytologi där andra raser har härskat på jorden utan det dräller av monster mitt bland människorna. Trollmarknaden under en av Brooklyns broar är droppen som får bägaren att rinna över.

Tjusningen i Hellboy I, för att inte tala om i Lovecrafts verk, är att man alltid anar att det finns något mystiskt och ondskefullt i de mörka hörnen men att man mycket sällan ser dem. Att frossa i monster dödar mystiken och skapar bara en freakshow. Visst var det kul att återbesöka Hellboys värld en stund men jag kan inte rekommendra filmen till andra än inbitna fans.

Betyg:


Min blogg är placerad i Göteborg på bloggkartan.se |

Love Hurts - Kort och vackert

The Owl - I love you but I've chosen darkness är ett litet fynd i den enorma massan av filmer på youtube. Kanske är det såhär många av de varslade och finanskrisdrabbade känner sig idag.



Betyg:


Min blogg är placerad i Göteborg på bloggkartan.se | Följ min blogg med bloggkoll

Min (korridors)granne Totoro

För ungefär 10 år sedan, när jag pluggade utomlands, visade min korridorsgranne sin stora samling anime (tecknade filmer från Japan). Stolt proklamerade han att han hade alla filmer som var värda att se. Jag hade aldrig sett en anime och blev väldans nyfiken så han lovade att ha filmvisning.

Några dagar senare stod vi i studenthemsköket och vår amerikansk/japanske vän försökte lära oss att rulla maki som vi skulle ha som snacks till filmen My neighbor Totoro (Tonari no Totoro, 1988).


Filmen handlar om två barn och deras far som flyttar in i ett litet hus på landet. Barnens mor ligger på sjukhus så pappan och en gumma från trakten är ensamma att passa barnen. Det visar sig snart att både huset och den intilliggande skogen är fulla av andar och andra väsen. Äventyret startar på riktigt när den yngste av flickorna går vilse i skogen och stöter på Totoro, skogens väktare.

Filmen är underbart mysig och helt annorlunda från vad man som västerläning är van att se. Den är tecknad på klassiskt anime-vis helt utan datorer (tror jag).

Då, för 10 år sedan, var jag djupt besviken när filmen var slut. Jag trodde att alla japanska tecknade filmer handlade om rymdäventyr, robotar och laserkrig. Idag älskar jag filmen och anser att den är bland de bästa i sin genre.

Betyg:

Mamma Mia - inte visste jag att jag var en musikalfan

Jag brukar tycka att musikaler är allt för banala. Problemet är att om handlingen måste framföras genom sång så kan den inte vara allt för komplicerad. Jag tror att det beror på att sångdialog som koncept tar så stort utrymme att det inte finns plats för en härligt utvecklad (eller invecklad) intrig. Dessutom är ju de flesta sånger uppbyggnad med en återkommande refräng, som i musikalens fall innebär att de viktigaste poängerna i handlingen hamras in minst femton gånger.

Sen är det något med gesterna. De är allt för stora. Jag antar att det kommer ifrån den urgamla teatertraditionen där man skulle göra yviga gester så att även publiken på den bakersta raden kunde se vilken känsla skådespelaren ville förmedla. Denna tradition är lyckligtvis sedan länge övergiven i teater- och filmvärlden men i musikalerna finns den av någon anledning kvar.

Nu kommer det lustiga. Jag har med åren börjat inse att det faktiskt finns en liten falang av musikaler som jag gillar, nämligen musikalfilmer. Jag tyckte mycket bra om Moulin Rouge och nu senast såg jag Mamma Mia som jag efter en stunds lidande (väldigt mycket yviga gester i början) vande mig vid och började stampa takten till.


Till skillnad från musikaler på scen kan man i filmens värld krydda en banal historia med fina, spännande eller vackra landskap och miljöer. I filmen kan man få till och med Stellan Skarsgård att sjunga vackert. Och på vita duken kan man få "riktiga" stjärnor som Meryl Streep, Pierce Brosnan och Colin Firth att ställa upp - det hade aldrig skett i en scenversion som framförs varje kväll i minst en månad.

Självfallet så måste jag ju nämna musiken. En musikal på scen kan nätt och jämt bli en trevlig kväll om musiken är bra. En filmmusikal kan bli riktigt bra om musiken håller hög kvalitet. Sist men inte minst så får inte musikalen (eller dess författare) ta konceptet på för stort allvar.

Mamma Mia har vackra landskap, kul rollbesättning och bra musik. Betyget är givet.

Betyg:

Det är något speciellt med drakar

Betyg:

Jag är oerhört förtjust i drakar! Jag måste börja med det om jag ska kunna ge en någorlunda rättvist recention av filmen Eragon (IMDb).

Visst är handlingen förutsägbar och banal men den är också sagolik och det är väl egentligen allt man kan begära av en historia som denna. Filmen följer det klassiska hjältedramat med den fjunige bonddrängen som efter en del missöden och en del äventyr blir dagens (och prinsessans) hjälte.

Jag tycker att Edward Speleers som spelar Eragon gör ett bra jobb även om hans dialekt är bland de märkligaste jag hört. Ibland låter han engelsk och ibland amerikansk men fram åt slutet av filmen var jag övertygad om att han är sydafrikan. Det med dialekter gäller för övrigt flera av skådespelarna. Om de bara kunde hålla sig till en dialekt så hade det inte varit något problem.

Jeremy Irons (Eragons läromästare) gör en stark insats i kontrast till John Malkovich (den onde kungen) som bara är märklig. Jag tycker att det är lustigt att den ena är så berömd och hyllad när den andre verkligen förtjänar det. Irons är en oerhört underskattad skådespelare som förtjänar både mer beröm och bättre roller.

Robert Carlyle funkar utmärkt som den elaka trollkarlen men lägg märke till hur hans sminkning ändras dramartiskt halvvägs genom filmen. Även om Carlyle försöker når han aldrig upp till nivån av Christopher Lees tolkning av Saruman i Sagan om ringen.

Jag kan förstås inte resencera Eragon utan att nämna den andra huvudrollsinnehavaren, Saphira - draken. Jag tycker att effekterna är mycket välgjorda även om fx-makarna inte tar ut svängarna så mycket. De har snarare förfinat den befintliga tekniken än vidareutvecklat den.

Filmen är sevärd och jag kan faktiskt rekommendera den. Det vill säga om ni som jag är svag för drakar.

Andra drakfilmer (länk till IMDb)

• Reign of Fire (2002)
• Dragon Slayer (1981)
• Dragonheart (1996)
• Dragonheart: A New Beginning (2000)
• Dragon's World: A Fantasy Made Real (TV 2004)

Kung Markattas återkomst

Betyg:

Jag vet inte om det är den suggestiva musiken eller den annorlunda scenografin som gör att jag gillar Cari Lekebuschs musikvideo Shaded så mycket. Låten kom först ut på EP 2004 men finns också med på "Bönsyrsans rykande mixtejp" (!) som släpptes 2006. Videon gjordes tillsammans med Krister Linder. Se videon här >>

En annan tänkbar anledning till varför jag gillar videon är att sågaren ser ut som Kung Markatta (The Monkey King). Jag såg den animerade filmen "Uproar In Heaven" när jag var liten och den har suttit kvar i skallen sedan dess. Filmen som är från 1961 är baserad på en gammal kinesisk legend. Se filmen på YouTube; Del 1 - Del 2 - Del 3 - Del 4 - Del 5 - Del 6.

Både videon och filmen förtjänar betyget fem.

Kuriosa:
Jackie Chan och Jet Li arbetar just nu tillsammans i det så kallade "J&J Project" som ska mynna ut i en film löst baserad på legenden om Kung Markatta. Filmen har ännu inget namn men kallas "The Forbidden Kingdom" under arbetsts gång. Premiären beräknas till någon gång under 2008.

Shiri, en orgie i akvariefisk

Betyg:

Att den koreanska filmen Shiri (Swiri på koreanska) sägs ha slagit ut Titanic ur biobiljettstoppen på kort tid var skäl nog för mig att köpa den.

Filmen inleds med en ultravåldsam sekvens, från ett militärt träningsläger i Nordkorea, som snabbt sätter stämningen i filmen. Budskapet är lika enkelt som det är brutalt; här har ni skurkarna.

Handlingen tar sedan snabbt en vändning och nu befinner vi oss bland poliser i Sydkorea. Som i många asiatiska filmer tycker jag att det är lite svårt att hänga med. Massor med karaktärer presenteras snabbt och berättarstilen skiljer sig en hel del från den västerländska. Nu råkar jag tycka att detta är härligt befriande att se filmer som inte följer den ”vanliga” dramaturgiska mallen men man måsta hänga med i svängarna.

Det hela är snyggt filmat och scenografin är genomarbetad även om det är tydligt att någon i produktionen har en fetisch för akvariefiskar. Det är så många akvarium med i filmen att det nästan blir löjligt. Inne på polisstationen står det ett på varenda polis skrivbord!

Jag tycker att det är oerhört intressant att se hur Sydkorea porträtterar Nordkorea i denna film. Om man tänker på hur det ser ut i verkligheten samtidigt som man ser filmen så lyfts helheten minst ett snäpp.

Filmens handling är ganska intressant men den blir aldrig fängslande. Det blir aldrig riktigt spännande men visst satt jag med en kudde i näven under vissa sekvenser. Jag var sugen på en ny Infernal Affairs men det är den absolut inte. Trots allt var Shiri helt klart kul för stunden.

Kuriosa:
Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, Yunjin Kim, är också med i Lost

Snyggast och smartast på nätet

Betyg:

När jag nu lade upp föregåede klipp måste jag också lägga upp trailern och kortfilmen Prey Alone. Det är den snyggaste och smartaste kortfilm jag sett på nätet. Den förtjänar utan tvekan betyget sex.

Trailer



Läs om projektet på filmmakarens hemsida, http://www.saintandmather.com/prey.htm